Bookaholic

Under kupolen av Stephen King

2011-12-15T02:59:00.000-08:00

Som jag längtat och äntligen damp Stephen Kings senaste (översatta) koloss på 1180 sidor ned i mitt brevinkast. Eller snarare så ringde brevbäraren på dörren och lämnade över paketet. Jag har älskat Stephen Kings böcker sedan jag var i 12 års åldern, jag tror att DET är en av de största läsupplevelser någonsin. Men låt oss titta lite närmare på Under kupolen.

Handlingen är ganska så enkel; en dag så sänks en jättelik kupol över Chester's Hill i Maine. En osynlig kupol som perfekt följer samhällets gränser. Frågan är vem, eller vad, som har stängt in Chester's Hills innevånare och skurit av dem från omvärlden. Det tar inte lång tid innan påfrestningen av kupolen gör att människor visar sina värsta sidor. En korrupt lokalpolitiker som med ena handen styr ett metaamfetaminlabb och med andra stadens nyrekryterade poliskår. En poliskår som har fria händer att göra vad de vill för upprätthålla ordningen....

Som vanligt så levererar King en spännande berättelse som verkligen fångar mig. När jag läser obehagliga passager i boken så slår mitt hjärta ibland så hårt att jag är rädd att det ska bryta sig ur min bröstkorg. King har en förmåga att peta på ömma punkter och sen vrida om ordentligt. Jag blev totalt uppslukad av Under kupolen och jag är mycket imponerad. Men jag blir det för det mesta när det gäller Kings böcker. Det finns bara en jag inte läst ut, eftersom jag tröttnade, och det var Geralds lek. Under kupolen är spännande och mycket obehaglig. Trots att själva kupolens ursprung är lite "vagt" (jag ska inte gå in på det mer för jag vill inte förstöra läsupplevelsen för er) så är det inget omänskligt som skapar det obehagliga. Det verkar som King har insett att den mest påträngande och otrevligaste skräck är den som skapas mellan människor. Det behövs inga jättespindlar, clowner eller garderobsmonster för att skapa ordentliga mardrömmar. Det vi människor gör mot varandra är faktiskt mycket mer obehagligt.

Ok, en liten spoiler varning utfärdas här!
Det här är enbart för er som är hardcore-Stephen-King-nördar som jag är. Jag fann nämligen en referens till DET i boken. Jag var faktiskt tvungen att leta rätt på det i DET för att bekräfta mina misstankar. Men jag vet inte varför King lade in den referensen för den är mycket vag. Jag hoppas verkligen jag får svar på det någon gång. Symbolen som finns på ingången till monstrets (i DET) håla återfinns nämligen i Under kupolen.

Joyce Carol Oates och Jag

2010-12-21T14:56:00.000-08:00

Ja, vi har ju ett ganska så komplicerat förhållande. Jag vill tycka om hennes böcker, jag vill njuta av läslusten när jag bläddrar bland hennes alster. Men, det finns inte där. Bara en svart, sugande ångest som gör att istället känna mig nöjd (eller "lästillfredställd") så lägger jag alltid ifrån mig hennes böcker med en tjock, seg klump av gråt i halsen. Jag har inte läst många av hennes böcker; Våld och Älskade syster och är en tredjedel in i Blonde. VåldÄlskade syster mådde jag fysiskt illa av, jag kan inte hjälpa det. Det beror inte på hur den var skriven utan vad den handlar om. En vidrig gruppvåldtäkt står i centrum och jag klarar verkligen inte av att läsa om det. Kalla mig blödig, svag eller vad du vill- det ändrar inte faktumet att det berör mig på tok för djupt för att jag skulle känna mig bekväm med det. Älskade syster lånade jag eftersom boken jag egentligen ville läsa (Blonde) var utlånad. Men Älskade syster var en besvikelse. Det var en förvirrad berättelse från en ung mans perspektiv om hur hans syster återfanns mördad i familjens källare. Likt Blonde (som handlar om Marilyn Monroe men är en så kallad fiktiv självbiografi) så bottnar sig denna berättelse i mordet på Jo-Benet Ramsey. Jag kan inte hjälpa att få en viss sur eftersmak i munnen. Visst kan man komma under med att säga att det är en fiktiv roman men är det inte lite att utnyttja en sorglig händelse? Jag förstår att det som vi läser om, det vi ser tar upp plats i pressen, inspirerar våran kreativa förmåga men att påpeka att just det här fallet är inspirationen gillar jag inte riktigt. Likadant är det med Blonde.
Så tyvärr kommer nog inte jag och Joyce Carol Oates någonsin bli vänner. Jag vill bli underhållen när jag läser, inte nedstämd och ledsen. Så möjligen kommer jag aldrig bli ett fan av den mer "fina litteraturen".

Fågelmannen av Mo Hayder

2010-06-23T08:31:00.000-07:00

Fenomenet Mo Hayder. Ah- jag kan inte hjälpa att tycka det. Det finns en surrealistisk magi i hennes böcker. Men även en grymhet som jag inte sett någon annanstan. Jag har precis läst ut hennes senaste bok Gone som är den tredje delen i hennes "Walking man" serie. Den är också den femte om komissarie Jack Caffery. Eftersom Mo Hayder tillhör en av de tre (kanske fyra) författarna som mitt hjärta klappar extra hårt för så krävs det en djupare presentation av hennes böcker.

Fågelmannen är Mo Hayders debut och den gavs ut 2000. Orginalnamnet är Birdman så för en gångs skull så är titeln rakt översatt. Jag placerar den här boken i thriller facket. Visst går det att säga att det är en deckare också men i mitt tycke är den för mörk och våldsam för att vara en klockren deckare. Tänk mer Se7en och När lammen tystnar. Den får ett sort psykologiskt grepp om dig som läsare och du fortsätter att läsa trots att vissa stycken får dig att rysa av obehag.

Handlingen utspelar sig i London och huvudpersonen är kriminalkomissarie Jack Caffery. Ni vet hur det är när man har läst ett antal böcker om en och samma karaktär- man utvecklar ett sorts förhållande till dem trots att de är fiktiva. Man går bredvid dem när de utreder, eller vad det nu kan vara, och delar deras känslor. Iallafall så finns det bara ett bra sätt att beskriva Jack på- han är en sexig men komplicerad ensamvarg. Nu kan det låta som en kliché och kanske är det så till viss del. Jack har en djup personlig tragedi som givetvis har format honom till den han nu är. När han var ung försvann hans äldre bror Ewan. Han gick iväg över järnvägsspåren bakom deras familjs hus efter ett gräl med Jack och efter det var han borta. I ett hus alldeles bodde även en dömd pedofil. Men inget kunde bevisas och Jack bär med sig sorgen och givetvis förtvivlan med sig upp i vuxen ålder. Han bor nu kvar i sina föräldrars hus och pedofilen, Penderecki, bor fortfarande kvar i sitt unkna hus.

I den här romanen får Jack uppdraget att jaga rätt på en mördare som mördar prostituerade kvinnor på löpande band. Liken har det gemensamma draget att de har sminkats, fått en blond peruk och kroppen stympad. En av de märkligaste skadorna är bröstförminskningar och ännu märkligare- de är gjorda efter dödens inträde. Och varför kallas mördaren för Fågelmannen då? Vore ett namn som Dockmakaren bättre? Jo, det finns en vidrig detalj till, en som verkligen binder samman alla offer; de har samtliga fått en liten, levande fågel instoppad i bröstkorgen. Varför undrar du kanske? En levande fågels kamp för att komma ur sin fångenskap kan liknas vid.... ett hjärtas vilda rusningar. Vedervärdigt ja, spännande oohja.

Jag vill inte avslöja för mycket av bokens handling eftersom jag istället vill uppmuntra dig att läsa den istället. Den här boken fick mig att bli äcklad i vissa, låt oss säga väldigt grafiska scener, det var så jag låg och kramade kroppsdelar för att skydda dem mot de skrivna orden samtidigt som jag grimaserade. Ibland är det nog bra att jag ligger ensam och läser. Den är oerhört spännande och det är svårt att förutspå vad som kommer att hända härnäst något som jag uppskattar mycket. Mo Hayder har inga spärrar i sitt skrivande och därför kan man inte lita på att hon inte trampar in på något ämne som känsligt. Som läsare vet man helt enkelt inte hur långt det hela kan gå men samtidigt så blir hon inte vulgär eller "för mycket". Jag är en känslig och kräsen läsare och jag kan bli förolämpad av böcker, tro det eller ej. Blir jag "osams" med en bok så kan det göra att jag aldrig mer läser en bok av samma författare. I vissa fall kan det vara författarens egna dryga personlighet som gör att jag vägrar läsa deras böcker (*host* Jan Guillou *host*). Ok, det var ett sidospår. Men läs boken för sjutton! Finns förmodligen på biblioteket och om inte annat så finns den som pocket. 39:- är ingen stor summa så gå och köp! Snart kommer ett inlägg om Trädens tystnad, nästa roman om Jack Caffery.

Nystart!

2010-06-19T14:14:00.000-07:00

Ok- nu är det dags att kicka igång den här bloggen på allvar igen! Herregud- jag läser ju ständigt böcker och nu när jag faktiskt studerar litteratur på fulltid så borde jag väl kunna pränta ned något. Godbitar som "the walking man series" från den engelska författarinnan Mo Hayder kommer jag att ta upp. Av någon anledning finns de inte på svenska vilket är mycket märkligt eftersom hon är en enastående författarinna. Den senaste från Elizabeth George kommer samt lite vampyrlitteratur (som jag vet är supertrendigt just nu).

Lista på läsning

2009-11-15T09:30:00.001-08:00

På fredag ska jag vara klar med Populärmusik från Vittula av Mikael Niemi och Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari. Egentligen borde jag också läsa ut Processen av Kafka och Slakthus 5 av Kurt Vonnegut men men.

Jag har iallafall börjat med Populärmusik från Vittula och jag gillade prologen skarpt. Otroligt att vara på toppen av ett tibetanskt berg och lyckas fastna med läpparna på en metallplatta där- det fick mig att fnissa såpass mycket att Brutus blev rädd och sprang iväg en sväng. Jag kan tillägga att Brutus är en av de fegaste katterna som finns. Vi ska inte tala om hur han reagerar när jag nyser. Men av nån märklig anledning är han inte alls rädd för hårtorken.

Man får förresten läsa mycket trist när man går på Universitetet. Den absolut mest tråkiga boken är Ronny Ambjörnssens Mitt förnamn är Ronny. Guuuuuud så tråkigt- i ärlighetens namn så läste jag inte ut den ens trots att den är lika tunn som ett häfte. Det enda jag gillade med den (av det lilla jag läste) var att någon han kände blev döpt till Kent-Jesus. Underbarare namn får man leta efter.

Funderingar kring Camilla Läckbergs böcker

2009-10-18T14:15:00.000-07:00

1. I ett litet samhälle som Fjällbacka, hur kommer det sig att inte fler karaktärer återkommer?
2. I första boken snurrar handlingen lite runt en av stadens höga höns, någon som ofta syns och hörs i samhället. Eftersom hon inte dog i första boken varför har hon inte dykt upp åtminstone i periferin i de följande böckerna?
3. Hur står polisen ut med sin snokande fru?
4. Har huvudpersonerna verkligen inga vänner? Kan iof ha att göra med att alla karaktärer som dyker upp känns nyinflyttade och sen försvinner dom pga familjetragedier.....
5. Hur hög är stadens mordstatistik egentligen efter att hon, huvudpersonen (Erika??) flyttade hem igen?
6. Kan inte själva grundstrukturen i böckerna skifta liiiiite? Det blir långtråkigt med ett kapitel nutid, ett kapitel 'för länge sedan då det där superviktiga skedde'. ett kapitel nutid osv? Det blir helt enkelt tråkigt efter ett par böcker.

Pig Island av Mo Hayder

2009-09-20T11:32:00.000-07:00

Mo Hayder är en ganska okänd författare i Sverige. Hennes tre första böcker; Fågelmannen, Trädens tystnad och Tokyo blev översatta till svenska men hennes tre senaste böcker har tydligen inte väckt något större intresse- eller ja, förutom för mig då. Jag slukar Mo Hayders böcker och kan inte vänta på när nästa kommer ut.

Mo Hayder är engelska och undvisar kreativt skrivande på Baths universitet just nu. Hennes böcker kan enbart beskrivas som mycket mörka. Det är inte skräck men det är snudd på. Det ingår i genren deckare men jag skulle nog vilja säga att den står på gränsen till skräck och vacklar. Det finns nämligen en övernaturlig känsla i hennes senare böcker även om det inte är något självklart eller konkret. Men nu är detta Pig Island detta inlägg handlar om.

Pig island kom ut 2006 och jag hade väntat spänt på den eftersom boken innan tillhör en av mina absolut favorit böcker någonsin- Tokyo. Detta är en fristående bok (de två första handlar om polismannen Jack Caffery och även de två senaste). Själva handlingen är lite svårbeskriven, ja hela boken är svårbeskriven. Jag har läst den tre gången nu och jag är fortfarande osäker på vad som egentligen försegick. Först och främst så handlar det om Joe Oakes eller Oaksey, en journalist som har som specialité att avslöja olika bluffar från t ex religiösa sekter- dvs blödande statyetter och liknande. Hans karriär började när han mötte den frikyrklige pastorn Malachi Dove som var ledare för sin egna lilla sekt. En sekt som var strängt emot all sort sjukhushjälp- alla sjukdomar kunde Dove hela eller så helades de med hjälp bön. Genom lite olika händelser så blir Oaksey lurad och förnedrad av Dove och hans närmaste medhjälpate Ascusion - de lurar honom att tro att en ruttnad kycklinglever är en tumör från honom. Han skriver en drypande artikel om Dove och hans sällskap varpå Dove är tvungen att fly från USA till England där han och hans anhang bosätter sig på en ö utanför Skottlands kust- Pig Island.

20 år senare får Oaksey upp ögonen igen för sällskapet när en amatörvideo som sprids på nätet visar en varelse på Pig Islands strand. Folk säger att det är Djävulen. Det är svårt att urskilja om det är en människa eller ej- det enda som är säkert är att varelsen står upprätt men har en lång svans. Snart får Oaksey ett brev från sällskapet där de ber honom att göra ett repotage om dem så att de ska få ett bättre rykte. Oaksey åker dit i hopp om att få möte Dove igen. Men Dove finns inte där och alla beter sig mystiskt. Oaksey får snart reda på att Dove har isolerat sig med Ascunsion på andra sidan ön efter att Ascunsion fick problem under sin graviditet och Dove gick emot sin tro och uppsökte sjukhus med henne. Barnet dog och Dove isolerade sig och förbjöd de andra att besöka honom. Han går till och med så långt att han sätter upp ett elektiskt stängsel runt sitt hem med spetsade grishuvuden på. Vad är det han döljer?

Ungefär så är inledningen. Men hela boken är förvirrande och svår att beskriva. Jag tycker om den även om jag är osäker på vad som hände. Stämningen är mörk och domedagsbådande. En katastrof inträffar och Oaksey träffar den som utpekas som 'Djävulen'. Det här är nog den mest svårbeskrivna bok jag har läst. Det går inte att beskriva den utan att börja återberätta handlingen. Och det är inte det dessa inlägg ska handla om. Men jag gör det hur jag än försöker att attackera boken. Den är omöjlig för mig att analysera. Men jag rekommenderar alla att läsa den. Men tänk på att den är mörk. Den är även skriven i 'jag-form' mest berättad av Oaksey själv. Men vissa kapitel består av brev som Oakseys fru Lexie har skrivit till sin psykiatriker. Men läs den och berätta vad du tycker om slutet.

Millenium-trilogin

2009-09-19T11:08:00.000-07:00

Eftersom jag inte har läst ut Pig Island än så ska jag babbla lite om Steig Larssons Millenium trilogi eftersom den är högaktuell nu. Eller åtminstone del 2 är det.

Själv är jag inte ett fan av de här böckerna och jag tittar på hysterin böckerna har skapat med rynkade ögonbryn. Jag kan till viss del förstå att böckerna har blivit populära men jag begriper inte varför de 'hyllas'. Jag kommer att reta gallfeber på många nu men det bryr jag mig ärligt talat inte så mycket om. Detta är min bokblogg och den speglar mina åsikter. Folk får gärna tycka olika men här är det mina åsikter som skrivs ned- inte massans.

Men för att återgå till böckerna. Den första är ju mer fristående, en sorts introduktion till själva 'huvudhistorien' dvs Salander och hennes megasuperskurk till far. I första boken så utspelas en ovanligt brutal våldtäkt en stor roll för själva handlingen. Jag avskydde den och jag tror det mesta av min avsmak för böckerna kommer ifrån den. Jag kan inte hjälpa det men det var helt enkelt för mycket. Jag blev äcklad och det tog ett bra tag innan jag förstod själva syftet i hela storyn med det. Först tyckte jag att det bara var ett frosseri i förnedring och det gjorde mig hemskt avig. Efter ett bra tag insåg jag att våldtäkten spelade en stor roll för huvudpersonens (Salanders) 'psykotiska' utveckling- den knuffade henne över kanten så att säga. Från att vara en udda enstöring som säkert bar en massa ilska och hat inom sig så tog hon steget ut och blev utåtagerande istället. Så just den detaljen har jag försonats med.

Detalj nr 2 som går som en röd tråd genom de 3 böckerna är deras spekulationer över Lisbeth Salanders eventuella diagnos. Jag ogillar att Aspergers syndrom dras upp gång på gång (för att inte nämna 'utvecklingsstöring' eller att hon är 'bakom'). Det som är typiskt för Salander är hennes likgiltighet eller känslokallhet och även om det står i läroböcker från tidigt 1900 tal att människor med Aspergers syndrom var känslokalla (eller t.o.m. 'psykopatiska') så är verkligheten inte så. Varför jag vet det? För att jag själv har diagnosen och jag är varken likgiltig eller oempatisk. Så där var en sak som jag reagerade personligt på- en som var lite mer påläst i psykologi skulle snarare sagt att Salander hade en emotionell personlighetsstörning. Att nämna Aspergers syndrom ökar bara på missförståndet med diagnosen.

Detalj nr 3 är de förändringar Salander genomgår efter bok 1. För det första- varöfr snodde hon alla pengar? Det gjorde att jag tappade den lilla respekt jag hade för henne. Och värre blev det av de saker hon lade pengar på- bröstförstoring (!!!!) och den största våningen i Stockholm (va faaan). Öhm, en hjältinna i mina ögon (om hon dessutom är datahacker) skulle inte dra ögonen till sig genom att köpa det absolut flådigaste boendet i landet utan koncentrera sig på utrustning istället. Skaffa en 'lagomt' bra lägenhet och köp ett par topdatorer med den bästa uppkopplingen och alla finesser man kan hitta. Samt bevakning. Och bröstförstoring- come on! Jag saknar ord för det är så korkat. "Här kommer jag, Lisbeth Salander, übercool; tatuerad, piercad, goth som kan slåss med flera medlemmar ur Hells Angels samtidigt men jag måste ha ett par schyssta bröst". Jeeeesus. *mutter*

Och nr 4 är just slagsmålet med knuttarna. Vad faan! Ena studen kan hon inte värja sig mot en småfet äckel till byråkrat och i nästa stund kan hon slåss med bikers (som jag misstänker har varit i handgemäng med andra typer innan). Ööh- sånt gillar jag inte. Det funkar inte i själva storylinen. För jag talar inte nu och vad som är verkligt och inte- vi talar ju ändå om fiktiva figurer här, skapad av en persons fantasi. Men för en historia så tycker jag att det är viktigt att huvudpersonerna är något sånar verklighetstrogna samt att de inte helt plötsligt får superkrafter- om det inte är science fiction och blivit utsatta för radioaktiv strålning eller något. Men det är ju inte riktigt fallet. Att hon dessutom gräver sig upp från sin egen grav är snudden på superkrafter. Eller kanske inte bara snudd på- jag tror det gått över gränsen.

Och det där med Paolo Roberto- come on! Varför tog Stieg Larsson med en reell människa i en fiktiv berättelse? Det blev ju bara urlöjligt. Kul för Paolo eftersom han blir hjälte men själv rynkar jag ögonbrynen mer. Låt det fiktiva vara fiktivt och det verkliga verkligt. Ok att man leker med verkligheten och fantasin som författare men ändå... Nääää.

Men, jag förstår människors intresse och uppståndelsen. En häftig tjej som många unga kvinnor säkert tycker är jättecool. Kvinnor som slåss och beter sig (generellt) 'okvinnligt' brukar skapa en viss uppståndelse. Kanske är det för att det absolut inte fungerar i verkligheten- jag vet inte. Det blir ju lite samma sak som med Quentin Tarantinos Kill Bill vol. 1-2. Men de filmerna var gjorde med glimten i ögat- en gnutta ironi- medan Millenium trilogin tar sig själv på största allvar. Så nej, jag kommer inte att se en del av filmerna. Jag har ingen önskan att återuppleva den storyn- ur talangfulla slådespelarna än är. För jag hyser inga tvivel att Noomi Rapace är suverän- det är inte det, det handlar om.

Inget nytt läst

2009-09-17T08:28:00.001-07:00

Eller ja, jag tror inte ni vill höra om Svenska skrivregler. Eller har jag fel? Jag är tvungen att koncentrera mig på det just nu men vid sidan av läser jag Pig Island av Mo Hayder. Visserligen har jag läst den förut men det spelar ju ingen större roll- den har ju inte tagits upp här. Så håll ut!

Upptagen

2009-09-09T13:29:00.000-07:00

Kan inte blogga- måste läsa Dåligaste språket av F Lindström samt några sidor om det gamla grekerna (filsoferna- Seneca, Platon, Aristoteles och gänget).

Kommande inlägg

2009-09-08T02:34:00.000-07:00

Åååh, jag är kluven. I Svenska B kursen jag läser har vi fått Joyce Carol Oates korta bok (novell) Våld att läsa. Jag har läst den förut. Eller, jag började läsa den men jag klarade inte av den för den är grym. Fruktansvärt grym och gav mig ångest. Nu måste jag läsa den. Jag ser inte fram emot det.

Mörkerspår av Inger Frimansson

2009-09-07T08:21:00.000-07:00

Detta är ytterligare en av DV pocketarna som jag har haft stående i bokhyllan ett tag. Eller ja, kanske var detta den som kom i somras- jag minns faktiskt inte. Liksom föregående bok så hade jag inte läst något av den här författarinnan förut. Så jag visste inte vad jag skulle förvänta mig riktigt. Handlingen verkade något sånär intressant:
Det handlar främst om Hilja, en överviktig och ganska så olycklig kvinna i 50 års åldern som bort hos sin tyranniske storasyster. Hon har en affär med en gift man och hon lever i hoppet att en gång bli gravid och då kanske älskaren lämnar sin hustru för att leva med Hilja. Av en ren slump så kommer den berömda skådespelerskan Jennifer Ask in i hennes liv. Jennifer, som egentligen heter Jenny var Hiljas bästa vän när hon var liten men de tappade kontakten efter uppväxten. Sättet Jennifer kommer in i Hiljas liv igen är mer perifiärt men det startar en kedja av händelser. Hiljas bror Kristian är mäklare och var tillsammans med Jennifer en kort period under deras tonårsperiod blir också indragen eftersom Jennifer ringer upp honom och vill ha hjälp med att få hennes villa såld. När Kristian åker dit för en visning tar han med sig Hilja som på ett ytterst klantigt sätt blir kvar i huset efter visningen. Då får hon bevittna något chockerande.

Ungefär så är synopsen för bokens handling- låter spännande inte sant. Vad är det Hilja får bevittna i villan? Förutom just den handlingen så får läsaren ta del av en våldtäcktsman och mördares tankar. Mördarens identitet är okänd och som läsare så vet vi inte riktigt hur han platsar i handlingen- förutom det faktum att han härjar i samma stad som handlingen utspelar sig i.

Boken är ok men den är ingen större läsupplevelse. Jag sugs inte in i handlingen och den slutar med för många lösa trådar för min smak. Det som Hilja bevittnar är faktiskt inte så stort- det är lite mer 'jaha, och?'. Det var inget avgörande för handlingen eller något som ger större konsekvenser. Jag trodde att Hilja skulle bevittna mordet på Jennifer- för som läsare förstår man att hon kommer att mördas. Men nä, Hilja ser inte mordet- hon ser inte ens något som leder fram till mordet. Hon får se hur Jennifer har sex med sin älskare (inte sin make allstå) och det är inte inte älskaren som är mördaren- han är inte ens särskilt misstänkt i mina ögon. Jennifer faller alltså offer för våldtäckstsmannen/mördaren som vi har lärt känna genom boken och innan den (inte särskilt) dramatiska finalen så förstår jag att det är Hiljas bror Kristian som är mördaren. Orsaken till varför han har såna böjelser ges inte bågot direkt vettigt svar på. Ja, storasystern var en sadist som slog både honom och Hilja när de var små och förmodligen gav det honom ett visst kvinnohat men jag vill ha något mer. En förklaring helt enkelt. Slutat görs väldigt snabbt, ungefär som om deadlinen för författaren höll på att ta slut så hon fick knyta ihop trådarna snabbt. Tyvärr är det ingen bok jag kan rekommendera. Om du absolut inte ha något annat så vitt, läs den- men förvänta dig inget.

Chockad!

2009-09-06T13:57:00.001-07:00

Jag läser Isprinsessan av Camilla Läckberg (!!) och jag är fast. Sträckläste ut halva igår natt. Påminner på något sätt om Yrsa Sigurdadottirs böcker. Jag kan inte förklara vad exakt det är men jag tror det är den lite yviga huvudpersonen som man lätt tar till sig eftersom hon är så 'normal'. Jag gillar henne iallafall samt boken. Det har är också en av de pocketarna (?) som jag fick med DV. Återkommer!

Flickan med majblommorna av Karin Wahlberg

2009-09-04T08:36:00.000-07:00

Jag har haft en period då jag plöjt igenom de pocketböcker jag fått varje sommar genom min prenumeration av Damernas Värld. Än så länge har jag inte läst en enda av dem och jag tror till och med att jag har gett bort en del eftersom de aldrig har intresserat mig. Hitills har det varit av svenska författare och jag har en viss har/kärlek till svenska författare. Varför vet jag inte men jag gillar mer de engelska av någon anledning. Kanske är det för att för mig så är det svårare att skapa en naturlig dialog på svenska än på engelska. Eftersom jag är svensk så är jag mer mottaglig för skiftningar i språket tror jag. Men jag ska inte säga att jag är någon expert. Kanske är det bara en fix idé- det vore inte så konstigt när det handlar om mig. Men åter till boken.

Flickan med majblommorna är en kriminalroman som kom ut 2004. Jag har inte tidigare läst något av Karin Wahlberg så jag hade inga refernsramar eller större förväntningar. Handlingen är ganska så enkel- en gammal dam misshandlas så svårt i tvättstugan i ett hyreshus att hon senare dör av skadorna. Det är alltså den klassiska deckaren där vi söker efter gärningsmannen och motiven till dådet. Gärningsmannen är alltså i denna bok okänd- vi får inte ta del av dennes tankar eller känslor, han/hon är helt totalt okänd.

Boken har en mängd huvudpersoner, det finns många färgstarka personligheter i denna roman och deras liv och känslor ges mycket plats. Skulle inte deras liv och vardag finnas med så skulle romanen vara en tredjedel ungefär. Allt som händer spelar inte en stor roll i den huvudsakliga handlingen. Dvs man kan ta del av den kvinnliga doktorns vardag då hon är på besök hos den äldre dottern nere i Skåne. Inget speciellt avgörande för själva huvudhandlingen händer då- ingen 'aha' upplevelse eller något. Alla dessa personporträtt ger mig en känsla av att det är en fristående del i en serie- att det är karaktärer som återkommer; den kvinnliga komissarien med problem hemma, den kvinnliga doktorn som nyligen fått barn med en manliga polischef som hon snart ska gifta sig med, den yngre manliga polisen som är osäker osv. Personerna är alltså så fylliga att det känns som man kastas in i en handling som pågått innan romanen började. Men, det var inte svårt att lära känna dem eller sätta sig in i handligen- det var inget slutet sällskap så att säga. Nackdelen med så många levande personer är att det är svårt att hålla ordning på dem och det blir så mycket info om deras privatliv att själva bokens handling försvinner. Pocketen är ändå bara på 373 sidor. Det känns som att mycket kan ha skippats eftersom det ändå bara rann ut i sanden- som t ex ett vittnes förälskelse i den yngre, manliga polisen. Hon blir lite småbesatt och handlingen byggs upp lite så man tror att något ska hända men det bara - tja, det händer helt enkelt inget- kanske tas det upp i en annan bok, jag vet inte. Såna saker kan skalas bort enligt mitt tycke eftersom det blir poänglöst i en enda bok. Jag tycker visserligen om serier men jag tycker att varje bok ska behandlas som en fristående del även om det handlar om personer- boken ska kunna stå själv och inte bara luta sig mot välbekanta karaktärer.

Bortser man från alla personer och koncentrerar sig på den huvudsakliga handligen- nämligen mordet på den gamla damen- så tycker jag tyvärr att det blir lite för mycket olika trådar hit och dit. I ärlighetens namn så fick jag tänka efter ordentligt för att komma ihåg vem mördaren var och när jag väl kom ihåg vem det var så insåg jag att jag glömde bort motivet. Första personen som jag kom ihåg som mördaren var fel kan jag också tillägga. Orsaken var att det skickades ut misstankar runt nästa alla personer i närheten- den mystiske och känslokalle sonen samt de flesta hyresgäster i huset damen bodde. När sedan mördaren visade sig vara en karaktär som inte hade presenterats ordentligt så blev det en känsla av tomhet. Kalla mig tråkig men jag gillar när mördaren finns bland de personer som spelar med i intrigen- så man själv kan klura på vem det kan vara. När det är en helt okänd person så blir det lite som man blir dragen vid näsan- det blir som en joker som kastas in. Visst, mordfall kanske fungerar så i verkligheten men det här är ju ändå fiktion.

Titeln anspelar på en speciell person i handlingen, nämligen lilla Viktoria som cyklade omkull i närheten av huset och fick följa med en dam som höll till i ett gårdshus vid det aktuella hyreshuset. Viktoria sålde majblommor där när mordet begicks och kunde allstå ha sett mördaren. Läsaren får även följa med i i Viktorias liv- hennes mamma som jobbar sent och dennes pojkvän som utnyttjar lilla Viktoria sexuellt. För att röra till det extra så påstår mamman att en boende i det aktuella hyreshuset är Viktorias biologiska pappa men sen visar det sig att han inte är det. Det blir helt enkelt för mycket detaljer och dessa rör till den huvudsakliga intrigen. Dessutom ogillar jag att i baksidestexten så avslöjas det att Viktoria försvinner och då tror man att det givetvis inträffar ganska så tidigt i handlingen- tyvärr så inträffar det kanske när det bara är en tredjedel kvar. Slutet blir tyvärr också ganska så abrupt. Man får lite känslan av att 'oj, nu tar visst sidorna slut- jag måste avsluta'. Det slutar i ett förhör med Viktoria när hon avslöjar att Gunnar (mammans pojkvän) inte är så snäll ändå. Inget prat om mordet eller kidnappningen dock.

Helhetsintrycket är alltså rörig och det är ingen bok jag vill rekommendera. Visst, vill du ha några timmars läsning så läs denna men den är absolut ingen större läsupplevelse.

Första inlägget

2009-08-29T07:51:00.001-07:00

Välkommen hit! Den här bloggen tillägnas helt åt böcker- ingen speciell kategori utan lite ur alla möjliga genrer. Hoppas ni kommer att gilla den!