Som jag längtat och äntligen damp Stephen Kings senaste (översatta) koloss på 1180 sidor ned i mitt brevinkast. Eller snarare så ringde brevbäraren på dörren och lämnade över paketet. Jag har älskat Stephen Kings böcker sedan jag var i 12 års åldern, jag tror att DET är en av de största läsupplevelser någonsin. Men låt oss titta lite närmare på Under kupolen.

Handlingen är ganska så enkel; en dag så sänks en jättelik kupol över Chester's Hill i Maine. En osynlig kupol som perfekt följer samhällets gränser. Frågan är vem, eller vad, som har stängt in Chester's Hills innevånare och skurit av dem från omvärlden. Det tar inte lång tid innan påfrestningen av kupolen gör att människor visar sina värsta sidor. En korrupt lokalpolitiker som med ena handen styr ett metaamfetaminlabb och med andra stadens nyrekryterade poliskår. En poliskår som har fria händer att göra vad de vill för upprätthålla ordningen....

Som vanligt så levererar King en spännande berättelse som verkligen fångar mig. När jag läser obehagliga passager i boken så slår mitt hjärta ibland så hårt att jag är rädd att det ska bryta sig ur min bröstkorg. King har en förmåga att peta på ömma punkter och sen vrida om ordentligt. Jag blev totalt uppslukad av Under kupolen och jag är mycket imponerad. Men jag blir det för det mesta när det gäller Kings böcker. Det finns bara en jag inte läst ut, eftersom jag tröttnade, och det var Geralds lek. Under kupolen är spännande och mycket obehaglig. Trots att själva kupolens ursprung är lite "vagt" (jag ska inte gå in på det mer för jag vill inte förstöra läsupplevelsen för er) så är det inget omänskligt som skapar det obehagliga. Det verkar som King har insett att den mest påträngande och otrevligaste skräck är den som skapas mellan människor. Det behövs inga jättespindlar, clowner eller garderobsmonster för att skapa ordentliga mardrömmar. Det vi människor gör mot varandra är faktiskt mycket mer obehagligt.

Ok, en liten spoiler varning utfärdas här!
Det här är enbart för er som är hardcore-Stephen-King-nördar som jag är. Jag fann nämligen en referens till DET i boken. Jag var faktiskt tvungen att leta rätt på det i DET för att bekräfta mina misstankar. Men jag vet inte varför King lade in den referensen för den är mycket vag. Jag hoppas verkligen jag får svar på det någon gång. Symbolen som finns på ingången till monstrets (i DET) håla återfinns nämligen i Under kupolen.

Ja, vi har ju ett ganska så komplicerat förhållande. Jag vill tycka om hennes böcker, jag vill njuta av läslusten när jag bläddrar bland hennes alster. Men, det finns inte där. Bara en svart, sugande ångest som gör att istället känna mig nöjd (eller "lästillfredställd") så lägger jag alltid ifrån mig hennes böcker med en tjock, seg klump av gråt i halsen. Jag har inte läst många av hennes böcker; Våld och Älskade syster och är en tredjedel in i Blonde. VåldÄlskade syster mådde jag fysiskt illa av, jag kan inte hjälpa det. Det beror inte på hur den var skriven utan vad den handlar om. En vidrig gruppvåldtäkt står i centrum och jag klarar verkligen inte av att läsa om det. Kalla mig blödig, svag eller  vad du vill- det ändrar inte faktumet att det berör mig på tok för djupt för att jag skulle känna mig bekväm med det. Älskade syster lånade jag eftersom boken jag egentligen ville läsa (Blonde) var utlånad. Men Älskade syster var en besvikelse. Det var en förvirrad berättelse från en ung mans perspektiv om hur hans syster återfanns mördad i familjens källare. Likt Blonde (som handlar om Marilyn Monroe men är en så kallad fiktiv självbiografi) så bottnar sig denna berättelse i mordet på Jo-Benet Ramsey. Jag kan inte hjälpa att få en viss sur eftersmak i munnen. Visst kan man komma under med att säga att det är en fiktiv roman men är det inte lite att utnyttja en sorglig händelse? Jag förstår att det som vi läser om, det vi ser tar upp plats i pressen, inspirerar våran kreativa förmåga men att påpeka att just det här fallet är inspirationen gillar jag inte riktigt. Likadant är det med Blonde.
Så tyvärr kommer nog inte jag och Joyce Carol Oates någonsin bli vänner. Jag vill bli underhållen när jag läser, inte nedstämd och ledsen. Så möjligen kommer jag aldrig bli ett fan av den mer "fina litteraturen".

Fenomenet Mo Hayder. Ah- jag kan inte hjälpa att tycka det. Det finns en surrealistisk magi i hennes böcker. Men även en grymhet som jag inte sett någon annanstan. Jag har precis läst ut hennes senaste bok Gone som är den tredje delen i hennes "Walking man" serie. Den är också den femte om komissarie Jack Caffery. Eftersom Mo Hayder tillhör en av de tre (kanske fyra) författarna som mitt hjärta klappar extra hårt för så krävs det en djupare presentation av hennes böcker.
Fågelmannen är Mo Hayders debut och den gavs ut 2000. Orginalnamnet är Birdman så för en gångs skull så är titeln rakt översatt. Jag placerar den här boken i thriller facket. Visst går det att säga att det är en deckare också men i mitt tycke är den för mörk och våldsam för att vara en klockren deckare. Tänk mer Se7en och När lammen tystnar. Den får ett sort psykologiskt grepp om dig som läsare och du fortsätter att läsa trots att vissa stycken får dig att rysa av obehag.

Handlingen utspelar sig i London och huvudpersonen är kriminalkomissarie Jack Caffery. Ni vet hur det är när man har läst ett antal böcker om en och samma karaktär- man utvecklar ett sorts förhållande till dem trots att de är fiktiva. Man går bredvid dem när de utreder, eller vad det nu kan vara, och delar deras känslor. Iallafall så finns det bara ett bra sätt att beskriva Jack på- han är en sexig men komplicerad ensamvarg. Nu kan det låta som en kliché och kanske är det så till viss del. Jack har en djup personlig tragedi som givetvis har format honom till den han nu är. När han var ung försvann hans äldre bror Ewan. Han gick iväg över järnvägsspåren bakom deras familjs hus efter ett gräl med Jack och efter det var han borta. I ett hus alldeles bodde även en dömd pedofil. Men inget kunde bevisas och Jack bär med sig sorgen och givetvis förtvivlan med sig upp i vuxen ålder. Han bor nu kvar i sina föräldrars hus och pedofilen, Penderecki, bor fortfarande kvar i sitt unkna hus.

I den här romanen får Jack uppdraget att jaga rätt på en mördare som mördar prostituerade kvinnor på löpande band. Liken har det gemensamma draget att de har sminkats, fått en blond peruk och kroppen stympad. En av de märkligaste skadorna är bröstförminskningar och ännu märkligare- de är gjorda efter dödens inträde. Och varför kallas mördaren för Fågelmannen då? Vore ett namn som Dockmakaren bättre? Jo, det finns en vidrig detalj till, en som verkligen binder samman alla offer; de har samtliga fått en liten, levande fågel instoppad i bröstkorgen. Varför undrar du kanske? En levande fågels kamp för att komma ur sin fångenskap kan liknas vid.... ett hjärtas vilda rusningar. Vedervärdigt ja, spännande oohja.

Jag vill inte avslöja för mycket av bokens handling eftersom jag istället vill uppmuntra dig att läsa den istället. Den här boken fick mig att bli äcklad i vissa, låt oss säga väldigt grafiska scener, det var så jag låg och kramade kroppsdelar för att skydda dem mot de skrivna orden samtidigt som jag grimaserade. Ibland är det nog bra att jag ligger ensam och läser. Den är oerhört spännande och det är svårt att förutspå vad som kommer att hända härnäst något som jag uppskattar mycket. Mo Hayder har inga spärrar i sitt skrivande och därför kan man inte lita på att hon inte trampar in på något ämne som känsligt. Som läsare vet man helt enkelt inte hur långt det hela kan gå men samtidigt så blir hon inte vulgär eller "för mycket". Jag är en känslig och kräsen läsare och jag kan bli förolämpad av böcker, tro det eller ej. Blir jag "osams" med en bok så kan det göra att jag aldrig mer läser en bok av samma författare. I vissa fall kan det vara författarens egna dryga personlighet som gör att jag vägrar läsa deras böcker (*host* Jan Guillou *host*). Ok, det var ett sidospår. Men läs boken för sjutton! Finns förmodligen på biblioteket och om inte annat så finns den som pocket. 39:- är ingen stor summa så gå och köp! Snart kommer ett inlägg om Trädens tystnad, nästa roman om Jack Caffery.

Ok- nu är det dags att kicka igång den här bloggen på allvar igen! Herregud- jag läser ju ständigt böcker och nu när jag faktiskt studerar litteratur på fulltid så borde jag väl kunna pränta ned något. Godbitar som "the walking man series" från den engelska författarinnan Mo Hayder kommer jag att ta upp. Av någon anledning finns de inte på svenska vilket är mycket märkligt eftersom hon är en enastående författarinna. Den senaste från Elizabeth George kommer samt lite vampyrlitteratur (som jag vet är supertrendigt just nu).

På fredag ska jag vara klar med Populärmusik från Vittula av Mikael Niemi och Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari. Egentligen borde jag också läsa ut Processen av Kafka och Slakthus 5 av Kurt Vonnegut men men.

Jag har iallafall börjat med Populärmusik från Vittula och jag gillade prologen skarpt. Otroligt att vara på toppen av ett tibetanskt berg och lyckas fastna med läpparna på en metallplatta där- det fick mig att fnissa såpass mycket att Brutus blev rädd och sprang iväg en sväng. Jag kan tillägga att Brutus är en av de fegaste katterna som finns. Vi ska inte tala om hur han reagerar när jag nyser. Men av nån märklig anledning är han inte alls rädd för hårtorken.

Man får förresten läsa mycket trist när man går på Universitetet. Den absolut mest tråkiga boken är Ronny Ambjörnssens Mitt förnamn är Ronny. Guuuuuud så tråkigt- i ärlighetens namn så läste jag inte ut den ens trots att den är lika tunn som ett häfte. Det enda jag gillade med den (av det lilla jag läste) var att någon han kände blev döpt till Kent-Jesus. Underbarare namn får man leta efter.

1. I ett litet samhälle som Fjällbacka, hur kommer det sig att inte fler karaktärer återkommer?
2. I första boken snurrar handlingen lite runt en av stadens höga höns, någon som ofta syns och hörs i samhället. Eftersom hon inte dog i första boken varför har hon inte dykt upp åtminstone i periferin i de följande böckerna?
3. Hur står polisen ut med sin snokande fru?
4. Har huvudpersonerna verkligen inga vänner? Kan iof ha att göra med att alla karaktärer som dyker upp känns nyinflyttade och sen försvinner dom pga familjetragedier.....
5. Hur hög är stadens mordstatistik egentligen efter att hon, huvudpersonen (Erika??) flyttade hem igen?
6. Kan inte själva grundstrukturen i böckerna skifta liiiiite? Det blir långtråkigt med ett kapitel nutid, ett kapitel 'för länge sedan då det där superviktiga skedde'. ett kapitel nutid osv? Det blir helt enkelt tråkigt efter ett par böcker.

Mo Hayder är en ganska okänd författare i Sverige. Hennes tre första böcker; Fågelmannen, Trädens tystnad och Tokyo blev översatta till svenska men hennes tre senaste böcker har tydligen inte väckt något större intresse- eller ja, förutom för mig då. Jag slukar Mo Hayders böcker och kan inte vänta på när nästa kommer ut.

Mo Hayder är engelska och undvisar kreativt skrivande på Baths universitet just nu. Hennes böcker kan enbart beskrivas som mycket mörka. Det är inte skräck men det är snudd på. Det ingår i genren deckare men jag skulle nog vilja säga att den står på gränsen till skräck och vacklar. Det finns nämligen en övernaturlig känsla i hennes senare böcker även om det inte är något självklart eller konkret. Men nu är detta Pig Island detta inlägg handlar om.

Pig island kom ut 2006 och jag hade väntat spänt på den eftersom boken innan tillhör en av mina absolut favorit böcker någonsin- Tokyo. Detta är en fristående bok (de två första handlar om polismannen Jack Caffery och även de två senaste). Själva handlingen är lite svårbeskriven, ja hela boken är svårbeskriven. Jag har läst den tre gången nu och jag är fortfarande osäker på vad som egentligen försegick. Först och främst så handlar det om Joe Oakes eller Oaksey, en journalist som har som specialité att avslöja olika bluffar från t ex religiösa sekter- dvs blödande statyetter och liknande. Hans karriär började när han mötte den frikyrklige pastorn Malachi Dove som var ledare för sin egna lilla sekt. En sekt som var strängt emot all sort sjukhushjälp- alla sjukdomar kunde Dove hela eller så helades de med hjälp bön. Genom lite olika händelser så blir Oaksey lurad och förnedrad av Dove och hans närmaste medhjälpate Ascusion - de lurar honom att tro att en ruttnad kycklinglever är en tumör från honom. Han skriver en drypande artikel om Dove och hans sällskap varpå Dove är tvungen att fly från USA till England där han och hans anhang bosätter sig på en ö utanför Skottlands kust- Pig Island.

20 år senare får Oaksey upp ögonen igen för sällskapet när en amatörvideo som sprids på nätet visar en varelse på Pig Islands strand. Folk säger att det är Djävulen. Det är svårt att urskilja om det är en människa eller ej- det enda som är säkert är att varelsen står upprätt men har en lång svans. Snart får Oaksey ett brev från sällskapet där de ber honom att göra ett repotage om dem så att de ska få ett bättre rykte. Oaksey åker dit i hopp om att få möte Dove igen. Men Dove finns inte där och alla beter sig mystiskt. Oaksey får snart reda på att Dove har isolerat sig med Ascunsion på andra sidan ön efter att Ascunsion fick problem under sin graviditet och Dove gick emot sin tro och uppsökte sjukhus med henne. Barnet dog och Dove isolerade sig och förbjöd de andra att besöka honom. Han går till och med så långt att han sätter upp ett elektiskt stängsel runt sitt hem med spetsade grishuvuden på. Vad är det han döljer?

Ungefär så är inledningen. Men hela boken är förvirrande och svår att beskriva. Jag tycker om den även om jag är osäker på vad som hände. Stämningen är mörk och domedagsbådande. En katastrof inträffar och Oaksey träffar den som utpekas som 'Djävulen'. Det här är nog den mest svårbeskrivna bok jag har läst. Det går inte att beskriva den utan att börja återberätta handlingen. Och det är inte det dessa inlägg ska handla om. Men jag gör det hur jag än försöker att attackera boken. Den är omöjlig för mig att analysera. Men jag rekommenderar alla att läsa den. Men tänk på att den är mörk. Den är även skriven i 'jag-form' mest berättad av Oaksey själv. Men vissa kapitel består av brev som Oakseys fru Lexie har skrivit till sin psykiatriker. Men läs den och berätta vad du tycker om slutet.